DieterDorn

 

Dornmetod

Enkel & skonsam - för en smärtfri rygg

Fantastiska bilder av Dieter Dorn på sin bondgård och sågeri i Lautrach och av en behandling i hans hem.

Alla bilder visas med stort tack och tillåtelse av fotografen Frank Ziesing.(c)

Dieter Dorn: Min väg till Dorn-Methoden

Följande är ett utdrag av Dieter Dorns tal vid den första Tyska Kongressen angående Dorn-Methoden i Memmingen, den 11-12 oktober 1997.

Ett helt vanligt ryggskott var början

 

en trädstam fel genom att lyfta den i sidled och kände plötsligt en egendomlig, lätt dragning i det nedre del av ryggen. Jag kunde inte längre resa mig. Jag orkade precis släpa mig till närmaste bänk. Min tanke var, det kommer bli bra igen av sig själv inom en kvart, men så var inte fallet. Jag kunde inte resa mig igen från bänken och fick istället glida ner på golvet, rulla runt och lägga mig på marken för att sen millimeter för millimeter resa mig. Detta tog en kvart.

»Och nu då?« undrade jag. »Ska jag gå till läkaren? Eller till en ’kotknackare’?

Eller vad annars? «

Vi drev ett sågeri och en liten bondgård. Sen råkade jag ut för en olycka som skulle förändra mitt liv: jag lyfte

 

Kotknackaren

Jag gick inte till läkaren. Därför kan jag inte säga om en läkare hade kunnat hjälpa mig. Möjligtvis hade det lett till en ryggradsoperation. Jag ville också spara tid och så kom jag att tänka på en gammal bonde som jag skrattat åt när jag var ung. Jag skrattade för som ung kille kände jag inte till hur ryggont känns.

Till just denne Josef Müller, bonden på slottsgården i vår by, lät jag mig transporteras. Han sa med en gest: »Snedryggade kommer folk in och rakryggad går de härifrån.«

Och precis så blev det: jag fick pendla med ett ben medan han tryckte med sin tumme på min ryggrad och direkt var smärtan borta. Allt gick jättefort. Själv hade Josef Müller lärt sig denna metod av en gammal bonde, en liten enkel kvinna, som kom då och då till hans stall för att behandla både boskap och tjänstefolk. Sedan jag var ung behandlade Josef Müller människor ifrån byn, ett par personer i månaden.

När jag efter behandlingen frågade: »kan man lära sig detta?« sa han: »du behöver inte lära dig det, du kan det redan«.

Jag var förvånad och på något sätt blev jag väldigt nyfiken på det hela. Men när jag skulle hälsa på honom för att lämna en flaska vin som tack hade han insjuknat så pass att han inte var kontaktbar. Fyra veckor senare föll han i koma och åtta veckor senare dog han. Metoden fick jag således lära mig själv från grunden.

Min frus huvudvärk

På den tiden hade min fru lidit av huvudvärk i 15 år. Hon hade då provat de flesta behandlingsmetoderna. En medicinsk professor från Ravensburg konstaterade med hjälp av röntgenbilder att två tvärutskott (lateralautskott på ryggkotor) av hennes ryggkotor hade varit alldeles för långa. »Dessa trycker i sin tur på nerverna, därför borde det mejslas bort en bit«, var åsikten av läkaren.

Med dagens kunskap tror jag att kotorna bara har varit förvridna vilket i sin tur kan ha lett till ett slags optiskt illusion på röntgenbilderna. Efter professorns diagnos hade vi känslan att vi inte hade någonting att förlora och därför sa jag till min fru: »Nu gör vi det precis så som den gamle mannen gjorde det på mig.« Sagt och gjort: med fingrarna kände jag av dessa två tvärutskott och tryckte försiktigt tills de satt fint och jämt igen. Det fungerade. Efter det försvann huvudvärken.

Vi gick över och hittade vår grannfru liggandes i sin säng. Hon kunde inte röra sig och klagade: »Jag har så ont i hela foten, jag kan inte gå en millimeter med den.« Jag frågade: »Får jag titta på den?« - »Ja, gärna.«

Jag blev nyfiken på vad det kunde vara. Framgången med min frus huvudvärk gjorde att jag tänkte att jag kanske kunde hjälpa henne också. Till min stora förvåning såg jag att benet som gjorde ont var 5 centimeter längre än det andra. Det kan ju inte vara normalt, tänkte jag, det måste hänga ihop med smärtan. Grannfrun berättade sen att hon hade gått i behandling i ett år hos en läkare, men de ordinerade sprutorna och värmebehandlingen hade hittills inte lett till något resultat.

Enligt min uppfattning hade det smärtande benet på något vis kommit ur sin normala position i höftleden. Men ingen hade någonsin visat mig hur man justerar en höft. Jag tänkte, om höftbenet gick ur led så måste den ju också gå tillbaka igen och jag kände mig fram helt instinktivt.

Jag lyfte benet och sköt det tillbaka i höften med en för benet helt naturliga rörelse. Efter denna övning var bägge benen lika långa. Två timmar senare ropade kvinnan ut genom fönstret att hon nu kunde gå igen, smärtorna var borta och jag skulle se över det hela en gång till i morgon.

Efter det gick vår grannfru ända upp i hög ålder, varje dag till kyrkan som ligger en kilometer bort, på andra sidan av ett berg. 

Den haltande bonden

Mitt nästa fall var en bonde, som alltid hade haltad. Hos honom syntes det tydligt att ett ben var längre än det andra. Som hos grannfrun lyckades jag trycka tillbaka hans ben i höftleden.

Tre veckor senare fick jag reda på att denne bonde hade trillat ner sju meter från en ställning när han arbetade på ett tak. Jag var säker på att hans höftled måste ha gått ur led igen vid fallet. Men icke: när han kom 3 månader senare till mitt sågeri visade han upp ett 40 cm långt ärr på benet, från fallet. Ärret fanns på samma ben som jag hade behandlat, men höftleden klarade fallet oskadad. Detta var viktig information för mig: leden hade alltså inte varit sliten för annars hade den gått ur led igen. Insikten att det vid sådana ledproblem inte så mycket handlar slitage utan om förskjutningar av leden, vilket stärkte mig i tron att gå vidare med det.

Övningar till självhjälp

Snart upptäckte jag att personer med ledproblem också kunde hjälpa sig själva. Jag provade tillsammans med drabbade om det var möjligt att de kunde skjuta sina ben tillbaks i höften själv och försöken lyckades. Det var ytterligare en framgång. De tillfrisknande kunde nu med hjälp av mina övningar efterbehandla leden, utan att vara beroende av mig.

Oväntande sidoeffekter 

Och sen berättade mina ryggradspatienter efteråt: »Nu har mina hjärtsmärtor försvunnit,« eller: »min syn har blivit bättre,« eller. »matsmältningen funkar nu igen,« eller: »efter behandlingen är vår lille inte längre sängvätare,« o.s.v. Jag blev förbluffad. Om det verkligen var sant, så skulle det ju innebära att allt skulle vara kopplat till ryggraden!

Jag började leta efter litteratur och hittade en bok av amerikanska läkaren och healern som i över 10 år hade studerat den inhemska medicinen i Kina: Akupunktur utan nålar, av J.V. Cerney. Cerney presenterade i sin bok en översiktskarta över ryggraden och dess tillhörande organ. Han beskriver bl a hur meridianer (energibanor) är kopplade till ryggraden. När t ex sjunde halskotan har förskjutits kan stortån göra ont. För en läkare som inte har studerat dessa samband noga är det svårt att komma underfund med detta eller andra samband. Han kommer undersöka den smärtande tån, röntga och eventuellt ge sprutor. Men hur skulle han kunna veta att orsaken till problemet finns i sjunde nackkotan?

Jag skulle kunna nämna många exempel på samband mellan kotor och organ. Så behandlade jag t ex en nunna som led av en förlamad tunga. Det var hennes läkare som ringde mig. Jag tryckte nunnans andra halskota tillbaks och i samma ögonblick lossnade förlamningen och allt var som det skulle igen.

Ett speciellt problematiskt fall var detta: en kvinna kördes till mig av hennes sambo. Hon var gravid i femte månaden, hennes blodcirkulation hade brakat ihop, pulsen kändes knappt och hon verkade frånvarande.  

Bekantskap med Dr Hansen

Jag experimenterade, forskade och arbetade vidare med metoden. Sen, 1985 blev jag kontaktat av Dr. Thomas Hansen, förre detta kirurg och ortoped i Bremen. Han letade efter en holistiskt läkemetod, att bara behandla kroppen tyckte han inte var tillräkligt.     

Efter att han hade gett upp sin praktik och öppnat ett ‚Hälsans Hus‘ i Markt Rettenbach, mellan Memmingen och Kaufbeuren, hörde han berättas av folk i byn: »när man har ryggont så går man till Dorn, men han är ingen läkare.« Detta förvånade honom så pass att han ville få reda på vem jag var.

 Både Dr. Hansen och hans hustru hade ryggproblem och lät sig behandlas av mig. Efteråt kom Dr. Hansen på idén att göra seminarier över min metod. Han skaffade mig lådvis med medicinsk litteratur och sa: »Men Herr Dorn, ni måste ha ett fundament, ni kan inte bara stå där och hålla i seminarier annars.«  Fram till dess hade jag uppfattningen att det var mellankotsskivorna jag tryckte på hos mina patienter. Dr. Hansen upplyste mig om att det är så kallade taggutskott (Dornfortsatz) som jag fick att flytta på sig som i sin tur också påverkade mellankotsskivorna. Så lekmannamässigt hade jag agerat, och ändå hade det fungerat!

Sen följde första seminarieförsöket och det blev flera. Jag hade uppfattningen att det krävde begåvning för att kunna leda seminarier och att det inte gick att lära sig. Lyckligtvis visade det sig att det inte bara är en fråga om begåvning.

 Till varje seminarium kom några deltagare som intuitivt förstod metoden. Metoden spreds från mun till mun och övertygade fler och fler människor. 

Jag ville skicka henne direkt till sjukhuset. Men hon sa att det var därifrån hon kom precis. Hon hade fått en spruta och hade skickats hem. Jag kände på hennes nerv ansvarig för matsmältning, tryckte hennes kota till rätt ställe och knappt jag hade hunnit avsluta behandlingen så kräktes hon. På vägen hem mådde hon redan betydligt bättre. Två dagar senare hälsade paret på igen, strålande.

Följande hade hänt: den gravida kvinnans mage hade inte fungerat riktigt pga att ryggradsnerver, som har till uppgift att försörja den hade kommit i kläm. Magen hade tagit in allt mer föda och expanderat för att det ofödda barnet krävde sin plats i buken. Således trycktes magen uppåt mot lungan och hjärtat. Hjärtat kunde inte slå riktigt och påverkade därför den allmänna cirkulationen. 

Naturläkare och eventarrangör Helmuth Koch hade under tiden också hört av sig och besökt mina seminarier. Metoden hade övertygad honom. 1988 frågade han mig slutligen: »kan du tänka dig att ge metoden ditt namn«? Jag svarade honom att jag kunde tänka mig det eftersom den ju på sätt och vis hade utvecklats av mig. Josef Müller hade i för sig behandlat mig, men bara på ryggraden. Han visste inte hur man rättar till ben och höftled och hade, misstänker jag, inte heller jobbat med halskotor. Därför hade jag gott samvete när Helmuth Koch döpte det hela till Dorn-Methoden. Men för mig handlar det inte om mitt namn eller min person.

Skulle den heta Huber-Method eller något liknande så hade det varit ok för mig det med. För mig handlar det om att metoden fungerar och att den hjälper många. Idag är det många som försöker sprida metoden genom seminarier. Dorn-Methoden, som föddes på en liten, regional nivå, har för länge sen blivit mer än en nationell sak, den har blivit en internationell behandlingsmetod.  

(översatt av Jogi Karpinski)

Metoden får ett namn